I want to cry but if I do, I will break down into a million pieces!
Read more...
I hate bubbles!
Det är många tankar som kan gå igenom huvudet på en när man väl kommer till den stunden då man börjar tänka väldigt mkt. Jag kom hem från Barcelona för två veckor sedan, efter att ha spenderat 5 veckor där med min bästa vän. Det var en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma och önskar fortfarande att jag var där bara för att få bo och ha kul med henne igen.
Att komma hem hit igen har varit väldigt konstigt. Helt plötsligt efter bara några dagar så var rutinen tillbaka igen, mycket enklare att ställa in sig här än vad det var att göra i Barcelona. Man lever helt enkelt mycket mer annorlunda där än vad man gör i Sverige.
Som vanligt så kom man hem till krav, sysslor, familj, vänner och en ångest som sitter kvar i kroppen. En ångest som inte än har släppt och som antagligen kommer att sitta där ett bra tag till. Hur kommer livet att bli nu? Kommer jag hitta ett bra och stadigt jobb för att fylla ut mina dagar istället för ångesten? Kommer jag att kunna leva?
Det är klart att man tänker så här ibland. Jag ser runt om kring mig på alla människor jag har i min omgivning. Dem har det stadigt, dem kan försörja sig själva och dem lever sitt liv. Själv så sitter jag fast i min bubbla och kommer inte ut. Hittat ett jobb? Söker du jobb? Hur många har du sökt idag? Man söker och söker, man hittar något man gillar men nej, dem vill inte ha en för dem har gett tjänsten till någon annan. Så kan det gå, man kan inte tvinga sig på folk att anställa en. Det tar ett tag. Det är otroligt med mycket folk som är arbetslösa och försöker hitta oxå. Jag är inte ensam.
Så hur kommer allt att bli då? Det återstå att se, man jobbar sig hårt fram för att komma till den punkten då man upptäcker att man har en nål i sin ficka och spräcker hål på den jävla bubblan som har fångat in en. Jag har iaf sagt till mig själv att ingen snabbmats jobb ska jag ha. Men om jag inte hittar ett jobb inom den närmsta månaden så blir det fan det jag siktar på. Det må vara skit men det är pengar som kan rädda mig.
Så nu sitter jag här som vanlig i min säng. Klockan har passerad midnatt för länge sen och jag borde egentligen sova för att vara lite piggare under dagarna. Men det går inte. Jag tänker för mycket. Jag vill skära ut den biten ur min hjärna som får mig att tänka och bara sova. Sova tills jag mår bra. Iaf sova tills smärtan jag har i pannbenet försvinner igen.
Man måste få skriva av sig ibland. Man ska inte ha allting inom sig. Även om man kanske inte vill gå ut med sina mörkaste hemligheter och alla människor har sådana så måste man få berätta hur man mår. Även om det bara är för en själv som andra läser så gillar jag att kunna skriva ned det för det ger mig en syn på hur jag mår. Istället för att bara ligga och "snacka" med mig själv i tankarna.
Jag vill leva ett liv där mina bekymmer är över med folk som älskar mig!
Read more...
Att komma hem hit igen har varit väldigt konstigt. Helt plötsligt efter bara några dagar så var rutinen tillbaka igen, mycket enklare att ställa in sig här än vad det var att göra i Barcelona. Man lever helt enkelt mycket mer annorlunda där än vad man gör i Sverige.
Som vanligt så kom man hem till krav, sysslor, familj, vänner och en ångest som sitter kvar i kroppen. En ångest som inte än har släppt och som antagligen kommer att sitta där ett bra tag till. Hur kommer livet att bli nu? Kommer jag hitta ett bra och stadigt jobb för att fylla ut mina dagar istället för ångesten? Kommer jag att kunna leva?
Det är klart att man tänker så här ibland. Jag ser runt om kring mig på alla människor jag har i min omgivning. Dem har det stadigt, dem kan försörja sig själva och dem lever sitt liv. Själv så sitter jag fast i min bubbla och kommer inte ut. Hittat ett jobb? Söker du jobb? Hur många har du sökt idag? Man söker och söker, man hittar något man gillar men nej, dem vill inte ha en för dem har gett tjänsten till någon annan. Så kan det gå, man kan inte tvinga sig på folk att anställa en. Det tar ett tag. Det är otroligt med mycket folk som är arbetslösa och försöker hitta oxå. Jag är inte ensam.
Så hur kommer allt att bli då? Det återstå att se, man jobbar sig hårt fram för att komma till den punkten då man upptäcker att man har en nål i sin ficka och spräcker hål på den jävla bubblan som har fångat in en. Jag har iaf sagt till mig själv att ingen snabbmats jobb ska jag ha. Men om jag inte hittar ett jobb inom den närmsta månaden så blir det fan det jag siktar på. Det må vara skit men det är pengar som kan rädda mig.
Så nu sitter jag här som vanlig i min säng. Klockan har passerad midnatt för länge sen och jag borde egentligen sova för att vara lite piggare under dagarna. Men det går inte. Jag tänker för mycket. Jag vill skära ut den biten ur min hjärna som får mig att tänka och bara sova. Sova tills jag mår bra. Iaf sova tills smärtan jag har i pannbenet försvinner igen.Man måste få skriva av sig ibland. Man ska inte ha allting inom sig. Även om man kanske inte vill gå ut med sina mörkaste hemligheter och alla människor har sådana så måste man få berätta hur man mår. Även om det bara är för en själv som andra läser så gillar jag att kunna skriva ned det för det ger mig en syn på hur jag mår. Istället för att bara ligga och "snacka" med mig själv i tankarna.
Jag vill leva ett liv där mina bekymmer är över med folk som älskar mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
